depressedchaneel

jag har haft det tufft hela mitt liv, mina föräldrar skilldes 2008, det är ju normalt att föräldrar skills och sånt men detta var inte så vad ska man säga ? normalt.. kanske

min pappa slog min mamma, jag var väldigt rädd för honom när jag var yngre, min mamma var även väldigt obanalserad när dom skildes om man kan säga så? inte stabil liksom.

jag var inte så gammal då och förstod ju inte varför min mamma inte hade så mycket pengar eller varför min mamma jämt grät och låg i sin säng hela dagarna, jag var 8.. eller 9.

jag kan inte påstå att min pappa har slagit mig, men han har tagit hårt i mig och min lillebror och gett oss båda märken osv, han har sagt saker som sårat mig och alltid varit iskall och aggresiv.

efter mina föräldrar skilldes 2008 bodde jag varannan vecka hos dom, jag minns inte mycket från 2008 och 2009 utom att jag var rädd för min pappa och brukade gråta mig själv till sömns..

vi kan hoppa fram till 2010 och 2011, när min mamma mådde som allra sämst och hade inga pengar.

vi flyttade in till en lägenhet i ett dåligt område, knarkare, barn som tog droger, hade sex, och rökte och drack, peddofiler och allt.

jag började umgås med äldre tjejer och killar, 2011, när jag var 11 år gammal började jag röka, testa vodka..

ljuga för min mamma för få vara ute hela natten med mina nya vänner..

vi snodde kläder,smink,smycken jag trodde jag var så cool. umgick med killar som trodde dom kunde få mig i sängen men förstås sa jag nej, tur det.. är fortfarande oskuld ifall nån undrar haha.

men jag var vilse antar jag, jag hade småkläder, dålig attetyd och problem i skolan dessutom, är fortfarande på 2011 så ni vet, jag rymde från skolan, sminkade mig kraftigt, skapade problem med äldre tjejer som jag sen skulle gå på samma skola med som i 7an, dumt..

till början av 2012 flyttade vi ifrån det ställen till ett finare ställe med mammas nya kille, fick en bästakompis där och trodde hon var äkta, sommaren var fantasikt. trodde verkligen allt var bra, glömde även säga att min mamma försökte ta livet av sig 2010.

den sommaren 2012 skaffade jag en internet sida som heter ask, där man ställer anonyma frågor till varandra, dt var kul i början och så men det dröjde inte länge förens där kom elaka kommentarer men jag skrattade och tog bort dem, jag visste att det ine var sant.

jag fick mer och mer och mer.

jag började ta åt mig, och lyssna på det. tro mig det trycker verkligen ner en till botten.

dom skrev tex ( hora, äckel, tjockis, dränk dig, ta livet av dig, dö) till långa hemska beskrivningar.

jag började gråta mig till söms, hata mig själv. blev deprimerad..

jag har alltid haft dåligt självförtroende men där försvann det helt...

det pågick till 2013 det hände saker imellan ni vet förlorade vänner, folk skrattade åt mig, pekade, glodde surt på mig, killproblem.. små kommetarer i korridorrerna i skolan, en pappa som inte förstår eller bryr sig om en.

slutet av 2013 i oktober typ, tog jag en överdos. jag ville verkligen dö.. jag hatade mig själv..

jag grät när jag kollade mig i speglen, jag hatade mig jag hatade mig så jävla mycket. jag var äcklad av mig själv.

ingen visste, ingen såg det, ingen brydde sig..

efter tagit en överdos på en onsdag halv 11 på kvällen när alla sov, jag fick bara nog av mig själv. orkade inte andas mer.

så jag tog stor mängd av alvedon och ipren, det var även första gången jag skar mig själv, över båda armarna.

blev rädd när mitt huvvud börja snurra så jag berättade för min mamma, och vi åkte in till akuten, dom tog några blod prover bara sen hem igen, jag vaknade nästa morgoon av att min bästavän kom in och grät och skrek i mitt rum, hon kramade om mig.

helt plöttsligt började jag skaka hysteriskt, dom sa att min blickförsvann och jag kunde inte andas så mamma ringde 112, efter 15 min kom ambulansen och hämtade mig dom stack in en slang i armen och tog puls och allt sånt.

vi åkte in till akuten 10 på morgonen,dom la mig på dropp inne på sjukhuset först i några timmar sen fick jag vid 3 tiden åka till bup, undomsykratin om nån undrar där man pratar med pysokologer och läkare ursäkta mina stavfel.

men jag var för dålig för prata så vi åkte till sjukhuset igen och las in på dropp i 8 timmar till och fick åka hem kl 11 på kvällen, jag la i min säng flera dagar efter och pratade knappt, åt inte, drack inte, bara låg i min säng.

det var då jag fick en djup deperassion..

var sjukskriven i veckor.. jag trodde aldrig att jag skulle vara den tjejen som skärde sig.

jag fick knappt nån hjälp även nu när alla sett hur jag mår.

mitt självmords försök kom ut över hela skolan och alla visste.

jag fortsatte skära mig över mage,ben och armarna.

allt fortsatte till 2014.. jag skärde mig, och gick inte till skolan på 1 månad igen efter bytt skola, jag bara la i min säng hela dagarna. jag grät väldigt ofta.

gick till bup 1 gång i veckan, men de hjälpte ju inte.

pappa bara låtsades som det regnade och sket i mig.

jag kämpade själv i 4 månader, skärde mig nästan varje dag och fortsatte och hata mig själv.

5 månader efter fick jag nog igen och när jag var ensam hemma tog jag överdos igen, med sertralin och alvedon.

btw jag är bara 13, snart 14.

min bästa kompis fick reda på det ringde ambulans, jag försvann i min egen värld när jag satt i trapphuset och väntade på ambulansen, dom tog in mig i ambulansen samma som sist fast jag var ensam den här gången, jag spydde i ambulansen, och fick slangar igen i armarna.

jag pratade inte för jag var helt borta och blev arg på ambulansmännen för dom ställde massa frågor så klart.

yog ungefär 60 tabletter varje gång.

kom in ensam till barnakuten och fick snacka med sjuksöterskor.

och dom la mig med dropp och tvingade mig dricka kol för få bort tabletterna.

dom fråga efter mina föräldrar namn och mitt person nummer.

efter 1/5 timme kommer min mamma in rummet.

hon var arg förra gången denna gången såg hon bara besviken och rädd ut..

hon sa att hon inte orkade mer och vägra ta med mig hem sen..

hennes pojkvän kom en halvtimme senare..

låg kvar med dropp dom gav mig ett rum

och la in mig över dagen och natten, pappa och min mormor kom också.

jag la inne till nästa dag, en läkare från bup kom då och sa att det finns en akut bup mottagning där man blir inlagd mina föräldrar tyckte det var en bra ide.

så vi åkte från sjukhuset till det stället.

dom låste in alla mina saker, det var instängd och man kan varken ut eller in.

jag var inlagd i en vecka och fick hjälp, sen skrev dom ut mig och jag fick även anidepressiva medeciner och sömntabletter som jag började ta och nu är det bara att vänta och här är jag nu 2014 maj.

kämpar varje dag, skär mig fortfarande och mår fortfarande skit fast nu ser ingen det.

det har hänt mer som inte går och förklara, känslor jag haft inom mig som ingen förstår.

pm du inte har en deprerassion så förstå hur hemsk det verkligen är så kan jag beskriva det så här ( det är som att drunkna men samtidigt som du tappar andan ser du alla runtom kting dig andas helt ok)

jag tror du/ni simmat nån gång och försökt hålla andan så långt som mögligt men när du inte orkar mer och måste upp den känslar ha jag haft i år.

detta var en bit av min historia, jag kommer skriva ut hur jag mår och saker som händer.

tack för du läste min ny startade blogg.

hejdå (:

Allmänt

Dela · Kommentera

1 2